it’s time
Äntligen är vi påväg. Det är så skönt att åka på natten eftersom trafiken är mindre samt att man kan sova och resa samtidigt. När jag var yngre och reste hade jag resfeber i säkert ett halvår innan och när det bara var en månad kvar var den som störst. Eftersom vi rest så flitigt senaste åren så har den tyvärr försvunnit. Vet inte om det är för att J är min högra hand och allt känns så tryggt med honom, säkert en blandning. Idag känns Arlanda pluttigt men familjärt och jag orienterar mig bra på de olika gaterna.
Det ska bli spännande att få se något helt nytt på denna resa. Sånt som jag bara sett på tv tidigare, vilket såklart inte alls är samma sak. Jag har tidigare tyckt att det är oerhört jobbigt att se att andra inte har det lika bra och tryggt som jag har det i min lilla trygghetsbubbla i Sverige. Speciellt tycker jag det är jobbigt att se djur som inte har det bra, men denna gång ska jag inte vara ledsen och deppa ihop. Denna gången har jag bestämt mig för att ta in alla intryck och acceptera hur det är. Göra skillnad istället för att fly. Det är mitt mål.
