Lilli Moholm

Vart ska jag börja? Det är lättare med en bebis än med katter. Mina kattbebisar är dryga 6 år och lyssnar fortfarande inte på mig eller kan prata så man förstår. Det förväntar jag mig absolut av min avkomma vid 6 års ålder.

Annars har jag fortsatt med rutiner i vardagen och mår bättre än någonsin. Det ÄR mycket jobbigare att jobba oregelbundet och aldrig få rutiner/ dugnsrytm än att ta hand om en människobebis. Dessutom myser vi mest hela dagarna. Nu blir det tyvärr mest ensam-fika pga RS men tidigare var det kaffedater inbokade för jämnan eller ska jag kanske skriva överbokade? Hur som helst behöver jag ju inte skämmas för att ta sista biten fika nu. Innan var jag i princip isolerad i 9 månader så att isolera mig igen är nemas problemas. Nu i ständigt sällskap dessutom!

Ekonomiskt är det ingen större skillnad. Jag har ju tidigare varit allergisk mot överkonsumtion men det har jag fått äta upp, babykläder kan vara bland det gulligaste som finns. Skärpning behövs på den fronten. Annars går en lite större del till sparandet nu när hon har fått eget sparkonto men och andra sidan får jag ju bidrag för att ha krystat ut en unge. Dessutom får jag ännu mer bidrag för att vara hemma och mysa med henne så det känns ju väldigt lyxigt. Ganska sjukt att få bidrag bara för att jag har skaffat mig en (skuld)arvtagare OCH jag behöver inte ens jobba för pengarna, win win!

Gällande relationen är den bättre än någonsin. Jag lever som en äkta kvinna på 70-talet. Städar, tar hand om barn och lagar mat som står klar lagom tills mannen i hushållet kommer hem. Här ingår det också efterrätt!

Till min kanske största utmaning är att jag delar gener med Grinchen, jobbar gärna på julen, hoppar över den eller reser utomlands över julen eftersom julen är till för barn… och där är jag ju nu, juste det blir utmaningen!