Vi bode på ett litet intimt enkelt hotell i Phu Quoc. Vi lärde snabbt känna hotellpersonalen och gästerna som bodde där. De anordnade födelsedagsfirande, middag med olika priser och sista kvällen så bjöd hotellet på Sweet Party som de kallade det för som ett Tack för att vi valt deras hotell. Det är också något typiskt för deras kultur, tacksamheten. Ofta på resturangerna så fick vi någon drink gratis, efterrätt eller gratis pommes/ ris till rätten.
Det var bokstavligen ett sött party med tårta, creme brulé, home made cockies (något geléaktigt), youghurtdesserter, listan kan göras lång. Frukten på ön är som ofta utomlands- mycket godare än i Sverige. Inte så konstigt när den inte har transpoterats runt halva jorden. Dessutom bestod min frukost på hotellet alltid av frukt.
Under vår resa var detta den utflykt som satte mest spår och var riktigt jobbig psykiskt. Vi besökte Coconut Prison, ett fängelse som var i bruk under Vietnamkriget. Stora delar av fängelset revs efter kriget men har i modern tid byggts upp igen i syftet att föra kunskapen vidare.
Det var flera meter breda stängsel och det skulle vara lönlöst att försöka fly.
Såhär kunde fångar få sitta. I små burar av taggtråd där de psykiskt bröts ner. Pratade de med varandra kunde de få hett vatten kastat över sig. De fick inte prata med varandra och fick tillbringa tid i gassande sol. Någon på guideturen liknade det med hur djur har det, vilket kanske stämmer. Det värsta är att det finns människor som har det såhär än idag runt om i världen.
Ett annat sätt att bryta ner fångarna var att låsa in dem i små, små conteinrar. Dessa dockor var mindre än mig och det kanske var en takhöjd på 1,60 m. Inte nog med att det blev väldigt varmt där inne när solen gassar på utsidan så fanns ingen tillgång till toaletter där inne, vilket såklart ledde till att många blev sjuka och dog. Det var såklart mörk i dessa små rum och det hände att vakterna slet upp dörrarna så att det starka ljuset förstörde ögonen på människorna.
Fångarna fick bo i baracker under icke humana förhållanden. Många blev sjuka och dog. Andra blev slagna till döds och de bröts ständigt ner psykiskt. Det var heller inte ovanligt att vissa fångar hellre sprang emot staketet för att bli ihjälskjutna av vakter än att leva i tortyr.
Jag älskar lyckliga slut och blev så glad när guiden berättade att folk faktiskt lyckats fly, inte allt för många men de hade lyckats, så blev jag lättad. Många av de lokala byinvånarna tyckte illa om fängelset och hjälpte gärna till att ta emot de som flytt. För att ha en chans att fly fick man inte vara för stor och väga runt 45-50 kg, vilket inte var ovanligt med tanke på deras levnadsförhållanden.
