en kunskapsfråga?
Igår när jag tränade var det många känslor. Främst hur jobbigt det faktiskt är att ta sig till gymmet. Hur otroligt omotiverad jag var och hur långsamt tiden gick och allt var bara så jobbigt och tråkigt. Det är lika kämpigt nästan varje gång men jag har en ganska bra självdiciplin och är målinriktad. Mitt mål är att vara i mitt livs bästa form när jag gifter mig. Inte bara fysiskt utan också känna det psykiskt. Jag har redan gått ner flera kilon och mår mycket bättre.
När jag tyckte det var som jobbigast och supernära på att lägga av slog en annan tanke mig, när en jättestor människa ställde sig brevid mig på gymmet. Jag är rädd för stora människor, jag är livrädd för fetma. Jag tycker det är ofräscht och förstår mig inte alls på hur man kan tillåta sig att bli så stor. Hur man kan göra så mot kroppen, mot omgivningen, sina nära och kära och framförallt sig själv. Det som gjorde mig så glad med denna person är att den själv visste om hur stor den är, förmodligen alla hälsorisker och det bästa: kunskapen att ändra på det, bryta ett mönster helt på egen hand. Jag är säker på att denna person skulle kunna få en förminskning av magsäcken från landstinget med tanke på storleken, men att den personen är smartare än så och mer mån om våra skattepengar.
Då slog det mig hur bra jag har det som har råd att äta bra mat, har lärt känna min kropp, är frisk och tänker i sunda banor. Att jag har fått äran att lära mig massor av kunskap om hur bra motion är för kroppen och alla positiva fördelar därtill. Jag vill leva ett friskt liv och klara mig själv, inte minst nu när 14% av Sveriges tonåingar och vuxna lider av fetma samt att fler i världen dör av fetma än svält. Det är skrämmande!
